Lite fåfäng har jag väl alltid varit, men det vägrar jag att erkänna! Eller så är det en 36-årskris jag har kommit in i. Jag skyller på åldern.. Fan nu är man ju närmare 40 än 30! *snyft*

För första gången i mitt liv har jag varit på salong och fått ögonbrynen noppade och ögonfransarna färgade.

 

Regnet har öst ner idag och jag har varit vådligt rastlös. Det var nära ögat att jag gick lös med strykjärnet för att göra sexiga pressveck på sambons kallingar. *asgarv* Det hade varit nåt det. hahaha. Istället fick jag rycket att åka in till stan för att få mina solblekta ögonfransar färgade. Sprang in på en salong jag inte sett förut och hade tur att få komma in på en gång. Jättetrevlig tjej som verkligen sa vad hon tyckte..

 

1. Proffisionell ögonbrynsnoppning gör jävligt ont. Helst om dom som mina har blekts och buskat till sig, så att jag själv inte ser att få bort alla småfjun, eftersom jag ser ganska illa utan glasögon. Eller det är nog det dåliga ljuset i badrummet..

 

2. Hon frågade om hon skulle ta bort min mustach. Va? Eh, fan också, har ögonbrynen växt ända ner till överläppen eller??!! Okej då. Det gjorde förbannat ont! Ögonen rann igen...

 

3. Äntligen färg på ögonfransarna. Det gjorde inte ont. Skönt att få lite svalka på mina tårdränkta ögon.

 

4. Nyfejad i fejan och rodnande röd runt ögonbrynen och läppen. Ja, det försvinner ju efter en timme och jag skulle ju direkt hem..

 

5. "Vi tar inte kort". Helvete också! Tur att det spöregnade så att man kunde springa med en hand över ansiktet. Runt ett halvt kvarter för att ta ut pengar och tillbaka. Tittade inte folk lite undrande på mig? 

Paraply är bara till för torrisar! Dyngsur inpå bara skinnet betalade jag och bokade ny tid för att om en månad skämma bort mig med en ny smärtsam behandling. Jisses!

 

Vill man vara fin får man lida pin. Är man snart 36 men bara fyller *host* 28 måste man ju hålla stilen. Eller hur tjejer?

Jag har ännu en gång börjat kampen mot kilona och nu jävlar ska dom bort! Annars kommer jag inte i mina jeans till hösten... *suck* Stod i en provhytt häromdagen och såg min kropp i det obarmhärtiga ljuset.. fick superångest och bröt nästan ihop i en hög på golvet och önskade att ett ufo kom och rövade bort mig. Men va fan tänkte jag, bara att bita ihop och se till att latmasken försvinner bort fort som fan. Provrum är inte bra för egot, men en spark i röven att man har blivit slapp.

En timmes promenad innan frukost så gott som dagligen har faktiskt börjat ge resultat. Vågen skrattar fortfarande åt mig, men det börjar iaf synas att kroppen har börjat "platta till sig" lite.

 

Jag har alltid suktat efter ett eller två par läckra solbrillor, så på fredag har jag fått tid hos optikern för att skaffa kontaktlinser. Jag har inte haft linser på 11 år. Innan jag fick min son hade jag nästan bara linser. Bruna och violblåa. Numera finns det ju massor av läckra nyanser på linserna, och linser för oss som har brytningsfel. Varför har jag väntat så länge?? Hur ska det gå när man kommer i 40-årskrisen? HJÄLP!!!

 

  

Nu är det verkligen länge sedan jag skrev något. Förmodligen är det ingen som läser här längre... jag har knappt varit i närheten av datorn på ett bra tag. Dessutom har jag inte lämnat ett enda avtryck i någons gästbok. *skäms*

Vädret har inte varit datavänligt på länge och jag har knappt kollat mailen. Kollade idag och jag hade över 200 mail. Bara skit som vanligt.

 

Vad har jag gjort på sista tiden då? Joo, jag har lyssnat på en massa cd-böcker, solat och badat, varit i Turkiet och på konsert i Kungsbacka och sett John Fogerty. En två timmar lång nostalgitripp med tillhörande ståpäls. Den killen håller fortfarande. Annars har jag inte gjort så hemskt mycket mer än slappat i solen, tvättat en massa tvätt som kommer från ingenstans. Barnen är hos sin mamma några veckor till, men min son kommer hem idag. Sitter och väntar på att han ska komma till stationen i Borås. Det blev nåt krångel med tåget så han har fått åka tåg från Uddevalla till Herrljunga och därifrån får han åka buss. Min sambo brukar få rycka ut och köra buss när tåget står stilla. För det mesta nu på sommaren har det varit solen som har ställt till det med rälsen. Solkurvor.

 

Turkiet blev en hastig resa. Vi fick 40 minuter på oss att bestämma oss om vi kunde åka. Okej vi åker. Packa i räserfart. Barnen hade inga giltiga pass så vi fick köra till Västerås för att där skaffa nya pass, sedan vidare till Borlänge. Tiden var verkligen emot oss men som tur var höll flygplatsen koll på vart vi var på vägen och var snälla att låta oss checka in 30 minuter försent. Ytterligare 30 minuter senare var vi i luften. *pust* De första dagarna var det 37 grader varmt på nätterna. Tack och lov för luftkonditionering!! Barnen praktiskt taget bodde i poolen och hoppade och skvätte så att man fick småskämmas emellanåt. Tyvärr hann jag inte få med mig kameran men älste sonen hade med sig sin så jag ska be att få låna några bilder. Turkiet har jättegod mat, men tyvärr var det inte så billigt som vi trodde, varken kläder eller mat. Men iofs kostar det en slant att vara 5 personer som ska äta och fika varje dag. Guld och silver var dyrare än i sverige. Deras 14 karats guld kostade lika myckat son vårt 18 karts guld. Silvret låg ca 100 kr över priset här hemma. Men vi blev redan galna på alla "restauranginkastare" och alla som vill att man ska titta i deras affär.

När vi skulle åka hem blev vi nästan 8 timmar försenade. Flygplanet fick vända i luften och flyga tillbaka pga tekninsk fel. *stöööön* Kl 17 landade vi i Turkiet igen. Vänta vänta vänta... Vi fick åka till ett lyxhotell och äta middag och sedan tillbaka till flyget igen. kl 23.59 lyfte planet hemåt igen. Och denna gången höll planet hela vägen hem.. Trötta som utsketna päron raglade vi av planet kl 02.40 i Borlänge och då hade vi 41 mil att köra hem.. Det var jobbigt! När vi kom hem kl 9 på morronen packade Peders barn om väskan för att åka med mamma upp till fjällen och vandra..

 

Nu måsta jag hämta Wille på stationen.

 

Kram på er!

 

//Camilla -